Nästan ett år sen
Rosa bandet
Förra veckan stod jag i mitt sovrum, precis kommit hem från jobbet. Just den dagen kände jag mig så fruktansvärt trött och oinspirerad. Samtidigt som jag höll på att byta om så kom jag på att i somras hade jag känt av två knölar i ena brösten. Min första tanke då jag upptäckte dom var att jag inbillade mig, men den kvällen när jag la mig hade jag enorm ångest i magen. Första jag gjorde på morgonen efter var att känna på brösten, ja knölarna var kvar. Iskall rysning gick igenom min kropp, så jag ringde syrran. Hon kom över och kände på mina boobs, ja det var knölar.
Bröstcancer?
Tankarna som gick igenom mitt huvud dagarna innan min tid på mammografin var inte roliga. Tänk om jag har bröstcancer? Hur ska jag berätta det för mina föräldrar? Ska jag berätta för dom, nej jag låter nog bli. Sista jag vill är att de ska oroa sig för mig, eller? Vem ska få veta? Har jag ett testamente? Undra om mina syskonbarn kommer att minnas mig om jag dör....
Inget mer eller inget mindre
När jag satt på mottagningen för att göra undersökningar så slog det mig att här har det suttit hundratals kvinnor, precis som jag och fått sitt livs hemskaste besked. Efter vad som kändes som en lång väntan fick jag göra både mammografi och ultraljud. Jag fick besked direkt på plats: "Melodi det är bara fettknölar, det är inga fara alls". Just i den minuten så kändes det som jag hade vunnit på lotto! Alla hemska tankar och känslor var som väck. Jag kände mig så otroligt lättad och tacksam. Jag ringde min syster och bror på en gång ( de var de enda som visste nått). Livet var precis som den skulle, inget mer eller mindre. Det var exakt så jag ville ha det.
En idé
Så när jag förra vecka slungades tillbaka till minnerna så kände jag att jag vill verkligen göra nått för att uppmärksamma Rosa Bandet kampanjen, på mitt lilla sätt. För ingen borde gå igenom de mörka tankarna och känslorna som man får när man är ovetande om sitt hälsotillstånd. Så jag tog upp mobilen och mailade den person som jag anser vara den sortens kvinna som bäst kunde symbolisera livglädje, kvinnlighet, självständighet (gör-vad-fan jag-vill-mentalitet) med glimten i ögat och ändå är otrolig omtänksam. Hon svarade på en minut, självklart ville hon ställa upp!
Idén var enkel: Rosa och Band.
Här är en fantastisk Lisa som gör en de bästa photo shooten jag någons varit med på. Till alla bilder har jag lagt till lite olika citat från olika kvinnor:)